Grannen... krig som fenomen
Grannen har kört på någons katt och stack, utan att erkänna. Du är tvungen att stå till svars. Att betala straff till kattägaren. Men du vet sanningen och du vill att kattägaren får veta det också. Så du berättar detta och grannen får ta skulden.
Men om du inte vet vem som körde på katten? Och du är misstänkt? Du berättar ändå att det inte var du och kattägaren tror på dig och allting blir lugnt. Grannen slipper stå till svars men ingen annan bråkar längre heller.
Tänk då om kattägaren inte tror dig? Han misstänker dig och ni hamnar i konflikt. Oavsett vad du säger tror kattägaren att det är du. Ni slutar hälsa på varandra och småhatar varandra. Det blir dålig en stämning på gården, men inte mer än så. Grannen håller tyst om sin skyldighet.
Föreställ dig nu att grannen har stått dig nära i många år. Lekte med dina barn, lånade ut pengar till dig när du behövde det. Ni grillade tillsammans, festade, skrattade. Sedan kör han på en katt och inte erkänner. Han ser alla på gården misstänka dig men han håller tyst. Du råkade se hur han gjorde det. Men du kan inte peka ut honom. Han är ju ändå...din granne...din vän... ?? Eller är han det? Men det är inget du har då lust att fundera på. Folk börjar misstänka dig och kattägarens hat växer. Och en dag förgifter han din älskade hund. Din hund, som var din äkta vän sedan du var ung. Som följde dig överallt, som såg dig i ögonen, som såg dig som sin hjälte oavsett hur du mådde, oavsett hur du behandlade den. Hunden älskade dig ovillkorligt. Hunden kunde dö för dig. Och den dog... :( inte för dig dock... Den blev förgiftat och du såg smärtor i den lilla kroppen innan själen släppte... En bit av din egna själ dog med. Och smärtan av förlustet låter inte dig tänka på annat än att lära upp kattägaren läxan. Att hämnas... Och du gör det. Och det spelar inte längre någon roll var det började. Och du har till och med glömt att allting var grannens fel. Din vrede tar över. Och där vinner grannen. Han hade sina dolda skäl, sina egna hemliga orsaker varför det skulle hända konflikt på gården. Han ville ha kattägarens hus. Han hade varit avundsjuk på honom i många år. Att han hade så perfekt hem, familj, en liten söt katt... Ni hamnar i flera månaders bråk, bråket leder till mycket skada, psykisk och fysisk. Känslomässigt. Och kattägaren flyttar till slut. Grannen fick som han ville utan själv behöva gå in i konflikten.
Det lilla som behövs är att ställa folk mot varandra. Vad fruktansvärt...vad äckligt att människor är så lätt manipulerade. Den enda som vinner på kriget är "grannen". "Grannens" politik ger konsekvenserna som resten av boende "på gården" tar itu med. Hämnd i 1:a linjen räcker för att glömma var det började. Och vad spelar det roll egentligen var det började? Oavsett vilka orsaker finns till första steget så är de alltid okända till deltagare i konflikten. Men fenomenet är riktigt. Det finns ingen mening.
Så är det. Men vissa kan inte annat än att följa det som sägs. Det är lättare att vara svag. Så skönt att bli tillsagd och slippa tänka själv. Och vissa kan inte behärska sina känslor som avund, ilska... Vissa når inte upp till intelligensnivå som krävs för att motstå. Och vissa är inte kapabla till att tänka. Men alla har någon/något man bryr sig om. Alla har något att förlora. Därför regerar hämnd.
Om varje som tar vapen, tar beslut att skada och döda, insåg det... så skulle konceptet av krig förlora sin mening. "Grannen" skulle misslyckas att störa fred "på gården"...
Peace <3
