Min pojke växer upp....

Det ÄR aktuellt just nu. Det ämnet. Genomsyrar mina tankar, handlingar, beteende, ja...allt. Min pojke växer upp... Inga konstigheter, inga läskigheter. Bara bryter sig ifrån mig, stänger dörren, tänker för sig själv, gör saker för sig själv. Tillåter mig att prata med honom. Tycker att jag säger en massa bara för att säga något. Medan jag lägger hela min själ och vikt i varenda grej jag förmedlar. Men han blir stor. Han blir en självständig personlighet. Har jag kraft att inte fastna i den kärleken som blir tugn, som får en att känna sig skyldig? Och var är skillnaden mellan att lära sitt barn att uppskatta och att kräva "betala tillbaka" kärleken man har investerat i en? Genom livet har jag styrts av en äkta, autentiska känsla i allt jag gör. Så jag går inte ifrån det nu heller. Jag värderar äkta känsla. Jag gör det för min skull också... Så jag kan lita på att när jag får kärlek från min son så är det äkta stunden, det är riktigt. För att han inte är tvungen. För att jag inte kräver. Och det kanske inte gör något om det gör ont ibland, om det blir jobbigt och jag inte kan sova. Allt är bättre än att han gör något av oäkta anledningar, som att inte orka med konflikter, inte orka med min tjat, vilja slippa kontakt, samtal. Nej, så vill jag inte. Jag bryr mig bara om äkta, sanna känslor och relationer. Punkt. Min stolthet över min son hänger inte på hur nära mig han vill vara. Hur mycket han gör för mig. Han tar ansvar för sina handlingar. Han tänker. Han agerar. Han är klok. Han är inte undergiven. Han är en stark personlighet, ärlig... äkta. Jag är stolt över att jag lyckats att lägga in det i honom. Jag är stolt över att han tog emot. Och han lever och själv tar konsekvenserna. Han är grym. Och jag är grym att ha uppfostrat en sådan son. Så inga konstigheter, inga läskigheter. Min pojke växer bara upp... <3