Tysta luster

Just det: börja inte meningar med "jag". Det tyder på en självisk personlighet, självfokus och skrytande egocentriskt sätt att vara. Med andra ord hur kan du ens prata om dig själv hela tiden och tro att det intresserar folk på något sätt? Det ringer i hjärnan av hård ansträngning att inte säga det förbjudna ordet. Och inte heller prata så mycket om mig själv. Ljudet växer och det verkar i hela kroppen av den obekvämma kontrolen över egna instinkter. Tänk att det är så kopplat. Det fascinerar mig men blir för jobbigt. Vad ligger i grunden till spärren? Mitt överutvecklat samvete i kombination med behov att tillfredställa mig med utmaningar för min hjärna genom att få ut det som är viktigt, det som berör. Och rädslan att inte bli intressant. För att man SKA annars? Lite osäker på svaret här. 

Oh... Vad visste jag... Om jag bara visste då att vid mina 15 år hade jag så mycket att säga för att bli intressant för mig själv och för kanske bara någon till. Bara en. Kanske. Och att ett av de största värden och utmanningar är att inte bli intressant för alla.

I stället kokade jag i mina egna tankar som jag trodde måste förbli tysta. Medan anpassade mig till hur jag förväntades att vara. Ju mer jag trodde att jag lyckades bli omtyckt desto mer misslyckades jag att växa som mig. 

Snart brast det inom mig, den obehagliga känslan hade inte plats, min själ la av. Jag längtade efter det sanna, autentiska, äkta... Då blev det stopp. Jag var bara tvungen att göra något. Många gånger i mitt liv har jag hört att man måste nå botten för att komma upp. Det ska liksom finnas något att studsa ifrån.

Jag vågade börja utgå ifrån mig själv, säga jag, prata om vad jag tyckte. Faktum att inte folk accepterade var min sötaste härligaste utmärkelse. Den behagliga känslan rann genom blodet och fyllde kroppen med värme. 

Jag tyckte igen. Jag var tillbaka. Jag gjorde ett val. Jag blev äkta!