Snart är det jul...
...och jag har en sådan mysig känsla i kroppen. Längtar till att vakna och samlas vid julgranen med mina älsklingar. Kolla på paketen och drägla lite, för NEJ, vi ska inte öppna dem direkt på morgonen! Se Poker-face på mina killar, som längtar mer än vad jag gör. Och jag längtar mer efter att se deras glädje än att få julklappar själv. Jo, jag behöver det mest! Jo, jag älskar jul! Vi äter julfrukost, men sedan kan ingen av oss hålla sig längre och vi kör... delar ut en efter en, försöker gissa vad det är, river pappret, klipper snören... Vi svävar i vår liten juleifori. I vår lilla älskade familj.. Vi vill göra varandra glada, vi har varandra, vi finns för varandra...vi älskar varandra. Vi lyxar till med julklappar, för vi jobbar hårt. Vi förtjänar det. Vi är värda det.
Jag kan inte hjälpa att tänka just den stunden på pojken som jag inte känner. Han är ca 3-4 år gammal, sitter i samma barnvagn med sin nyfödda sister som gråter. Han försöker skaka henne utan resultat. Han tittar hjälplöst i kameran. Hans ögon säger mycket och ingenting på samma gång. Lidande och tomhet. Ingen längtan efter något. Bara lidande och tomhet. Inga tårar kvar. Runt om vagnen är ruinerna. Och ljud som inte ska omringa ett enda barn i hela världen. Inte en enda människa. Ljud av krig.
Jag vet, jag vet... så mycket pratas om det, visas om det.. Men av en enda anledning - för DET HÄNDER SÅ MYCKET! Jag kommer ihåg min pojke när han var 3-4 år. Förstod precis allt som hände runt omkring honom. Kände av min glädje, min sorj. Var ledsen och lycklig själv. Allting i livet var redan på riktigt då. Han berättar nu när han är 16 om sina minnen från den åldern. Det enda jag ville är att han skulle ha det bra, skydda honom. Och jag hoppas att jag lyckades ge honom tillräckligt med kärlek, med stöd som kommer ge honom en bra grund i livet.
Vem skulle krama den pojken då? Ge honom stöd, kärlek, skydda honom? Om det kommer att ske, så när? Och hans lilla syster? Om de överlever, hur vet vi att de inte kommer att präglas av detta genom varje stund i livet? Att han repar sig, att han blir en bra människa med medkänsla och kärlek att ge när han inte fick det själv? Jag tänker och skänker mitt bidrag idag och hoppas på att jag kan hjälpa ätminstone lite någon som behöver. Och ändå har dåligt samvete och gnagande själ och ont i hjärta. För han är också värd. Han förtjänar julmys, öppna paket, äta godis. Spela fotboll, leka med bilar. Han finns för sin syster i stället. Knappt 4 år gammal själv. Jag vill också att min son tänker på sådant då och då och agerar på något sätt. Då har jag lyckats... Så jag ger honom en av julklapparna - en gåva till de behövande i världen. Jag hoppas att han blir lika glad som för sin nya tröja. Jag vet att han kommer att vara det. Han är skarp och intelligent och har ett fint hjärta, min pojke. Jag är stolt över honom varje dag jag lever och kommer alltid att vara det.
Jag tackar för allting i det här livet, allt som händer, för allt jag har, för hur jag är och mina nära och kära...
Ta hand om varandra och mys i juletider! :)
